Återinvigning av Norrlands dragonregemente

Återinvigning av Norrlands dragonregemente



Återinvigning av jägarregementet i det Övre av inre Norrland 2021 är mot bakgrund av Sveriges militärstrategiska läge synnerligen välbetänkt. Regementet kan bidra till ett krigsavhållande försvar för fred.

Regementet bör etablera god kontakt med det civila samhället i hela Norrbotten. Under min tid som regementschef ordnade regementet på förslag av landshövding Ragnar Lassinantti en middag för alla norrländska landshövdingar med en orientering om regementets uppgift och roll inom Försvarsmakten och i säkerhetspolitiken i stort.

Regementet måste därför i demokratisk ordning ge public service och massmedia ett sakligt underlag för dialog i Försvarsfrågan. Regementet är en del i försvarspolitiken som stöd åt säkerhetspolitiken som syftar till fred, säkerhet och frihet med självbestämmande och suveränitet för vårt land. Detta berör hela samhället och vi behöver totalförsvaret.

Vårt militärstrategiska läge bestäms främst av att Sverige har geografisk närhet till Arktis där USA och Ryssland visar starka antagonistiska beteenden genom upprustning och övningsverksamhet. Då USA/Nato flyttade fram militära medel till Polen och de baltiska staterna kom båda stormakterna att befinna sig i ett säkerhetspolitiskt dilemma från Arktis i norr till Polen i söder.

I Steven Pinkers manifest ”upplysningen nu” behandlas gränsnära förhållanden på följande sätt: ”att återta kontrollen över gränsområden som stakats ut av krigsherrar, maffia och gerillor (ofta samma personer)” framstår som synnerligen känsligt och svårartat. ”Och eftersom många krig uppstår ur ömsesidigt oro, när länder fruktar att de kommer att bli tillintetgjorda av en förebyggande attack om de inte själva attackerar förebyggande (det spelteoretiska scenario som kallas ett säkerhetsdilemma eller en hobbesiansk fälla) kan fred som sänker sig över ett område, oavsett dess yttersta orsak, vara självförstärkande. (Omvänt kan krig vara smittsamt).”

Pinker uttrycker ett gränsnära förhållande, som nu är rådande i Nordeuropa, med stor betydelse för Sverige, som synnerligen svårbemästrat. Det gjorde också ambassadör Krister Bringéus som på regeringens uppdrag, utifrån ett fristående perspektiv, hade att utreda, analysera och redogöra för innebörden i Sveriges samarbete med sina närliggande länder. Den militära alliansfriheten skulle dock inte utredas. Arvid Cronenberg och undertecknad studerade ambassadörens utredning och fäste oss särskilt vid hans efterord:

”En konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den politiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar.”

Det är alltså freden vi bör satsa på – inte kriget, allt enligt Bringéus.

Försvarsledningen bör snarast återställa förtroendet hos båda stormakterna och plädera för ett motståndsförsvar som svarar upp mot FN stadgan. Sveriges läge kräver att vi försvarar vårt territorium. Omprioritering och omavvägning av insatsförsvaret till ett folkförsvar med allmän värnplikt brådskar. (Se Raimo Jakolas två inlägg om försvaret inför ”klippkanten” dels i akademiens sajt dels i sajten alliansfriheten.se. Jag bifogar också Raimo Jakolas gedigna uppföljning av Rysslands sedan läge pågående upprustning av Kola- och Kaliningradområdena som bilaga.) Vi behöver alla påminnas om stormakternas långsiktiga upprustning.

Försvarsfrågan bör inför riksdagsvalet 2022 ägnas största omsorg från alla partier. Några av dem – V, MP, SD – har länge varit för ett enkelt motståndsförsvar inseende att en svensk duell med någon av stormakterna är utsiktslös. Tyvärr har en annan uppfattning funnits - anslutning till USA/Nato.

Det förefaller oförnuftigt att nu under fred i Nordeuropa gå in i världens – alltjämt stridande - starkaste militärpakt. Detta skulle vid krig mellan stormakterna kunna innebära katastrofala konsekvenser för vårt samhälle - vår dyrbart uppbyggda infrastruktur.

Debatten i försvarsfrågan bör utgå ifrån stormakternas – USA:s och Rysslands - allvarliga säkerhetspolitiska läge i Nordeuropa. Sverige måste frigöra sig från nuvarande försvarsledning med värdlandsavtal, USA/Nato övningar på svenskt territorium med flera åtgärder som allvarligt skadat förtroendet för vår militära alliansfrihet. Det är förtroendet för vår självständiga militära hållning och säkerhetspolitik som måste återskapas. En sådan hållning är viktig för freden och likaså viktig om vi dras in i krig.

Vi måste äntligen få public service med flera att inse att det är två stormakter som tävlar om makten i Nordeuropa. Som exempel kan nämnas att USA under det kalla kriget ansåg att Kolahalvön var världens största och viktigaste militära basområde. Detta område behöll sin betydelse även efter Sovjetunionens upplösning, något som Raimo Jakola insåg i motsats till vår politiska ledning.

Med början under arméchefen, general Carl Eric Almgren, som försvarsfrågan återfördes till Sveriges markterritorium. Officerarna som tillhörde generalstaben anbefalldes att läsa litteratur om defensiv krigföring. Denna idé fullföljdes av arméchefen Nils Sköld. Den förödande försvarsgrensstriden i Försvarsstaben tog dock udden av armégeneralernas självklara och goda initiativ. Inom arméstaben bedrevs studier med inriktning på defensiv krigföring. Men mentaliteten inom Försvarsmakten var sådan att arméstabens befattningshavare hade svårt att få gehör i Försvarsstaben.

Sverige behöver:

· En verklig debatt i försvarsfrågan – viktig inför valen 2022

· Vi bör genomföra en studie som påvisar småstatens behov av ett försvar av vårt markterritorium med en stark armé inriktad på defensiv krigföring med stöd av marin och flyg som skydd av våra gränser i fred.

· Sverige behöver en studie av den allmänna värnpliktens organisation.

· Arméorganisationen bör bestå av små enheter för strid med modern lätt utrustning, hög kvalitet på sambandsutrustning, vapen (robotar) för bekämpning av mark- och luftmål på rimliga avstånd, lätta fordon med högsta grad av rörlighet, pansarfordon för områdesspaning.

· Utbildningen bör inriktas på fysisk och mental uthållighet och bedrivas i små enheter för strid av typen eldöverfall, överfall och övrig störande verksamhet.



Per Blomquist



Jakolas gedigna arbeten bifogas under rubrikerna:

”Militär konflikt om Arktis berör vår säkerhet” och i:

”Efterskrift 2021”.





Militär konflikt om Arktis berör vår säkerhet

Underlag för försvarsdebatt i allmän media

Inledande debattinlägg

Förbli militärt maktlösa?

Norrbottens Kuriren 2010-02-23
https://www.kuriren.nu/opinion/debatt-forbli-militart-maktlosa-5271296.aspx



Försvarsminister Sten Tolgfors framhöll vid Folk och Försvars säkerhetspolitiska konferens i januari att det inte finns några hot om storskaliga militära anfall mot oss under överskådlig tid. Jag menar att risker finns för sådana hot inom tio till tjugo år. Oenigheter om gränsdragningar och fördelning av gas- och oljetillgångar i Arktis mellan Ryssland och NATO-länderna USA, Kanada, Norge och Danmark kan sluta i en väpnad konflikt som snabbt sprider sig över Nordkalotten och Nordeuropa om parterna inte finner en fredlig lösning innan tillgångarna blir ekonomiskt exploaterbara från mitten av 2020-talet. Tunga ryska säkerhetspolitiska aktörer som landets mäktiga säkerhetsråd och höga militärer varnar redan för en militär konflikt om tillgångarna och råder landet att förbereda sig för en sådan.

Följande citat är hämtade ur öppen rysk press 2009

”Arktis ska till 2020 ha utvecklats till Rysslands viktigaste energireserv”. (Säkerhetsrådet vars ordförandet är Ryska Federationens president)

”Från 2020 kommer en särskild grupp av stridskrafter att finnas i området”. (Säkerhetsrådet)

”En global militär kamp om ryska tillgångar i Arktis är oundviklig”

(Sagt av Rysslands förre generalstabschef vid samtal med journalister då han tvivlade på USA:s vilja att finna en rättvis diplomatisk lösning för området).

För mig visar uttalandena Rysslands beslutsamhet att med alla medel, inklusive militära, säkerställa sina ekonomiska intressen i det arktiska området. I en väpnad konflikt om Arktis kommer ingendera sidan acceptera att den andre snabbt kan ta militär kontroll över hela eller delar av vårt land. Om det blir möjligt söker man förekomma varandra. Vill vi stå utanför en sådan konflikt måste vi redan innan en konflikt utbryter övertygande kunna visa att ett angrepp mot oss kostar mer än de militära fördelar en kontroll över landet eller del av detta ger. Det kan vi inte visa med de stridande enheter om totalt 30.000 - 50.000 soldater som vi enligt 2009 års försvarsbeslut kommer att få 2014. Antalet militära enheter är för få för den uppgiften. Att bygga ett försvar som kan det tar minst 10-15 år. Har vi inte ett sådant försvar i början av 2020-talet riskerar vi att hamna i en militärstrategisk situation där främmande stridskrafter tar kontroll över hela eller delar av landet, eller värre, bekämpar varandra inne på vårt område med oss som militärt maktlösa åskådare.

Vi måste fråga oss om vi ska ta risken att förbli militärt maktlösa eller bygga ett försvar som kan hålla oss utanför konflikter mellan stormakterna. Den frågan får inte som hittills negligeras av politiker genom uttalanden att man inte kan se några hot om storskaliga militära angrepp under överskådlig tid. Fler medborgare än hittills måste engagera sig i frågan och kräva en allmän och bred debatt kring den. Förhoppningsvis lämnar försvarsministern och Karin Enström, ordförande i 2008 års försvarsberedning underlag till en sådan debatt genom att svara på följande frågor. Kan utvecklingen i Arktis leda till en konflikt mellan aktuella parter? Om inte varför? Hur har försvarsberedningen bedömt utvecklingen i Arktis? När, principiellt hur och i vilka principiella situationer kan hela landet försvaras med de få stridande enheter vi får 2014?


Raimo Jakola



Karin Enströms svar på mitt debattinlägg ovan



Överskattat hot från Ryssland Norrbottens Kuririren 2010-03-01

https://www.kuriren.nu/opinion/debatt-overskattat-hot-fran-ryssland-5279332.aspx


Raimo Jakola skriver i en artikel i Kuriren om den nya ryska säkerhetspolitiska doktrinen och vad den betyder för Sverige. Jakola överskattar dock hotet mot Sverige och underskattar Sveriges militära kapacitet. Man kan konstatera att Arktis kommer att bli en viktig säkerhetspolitisk arena i framtiden. De rika naturtillgångarna i området tillsammans med att nya transportleder kommer att öppnas upp på grund av klimatförändringarna gör att Arktis kommer att vara i fokus i framtiden. Ryssland har tydligt markerat att de vill vara med och exploatera dessa nya möjligheter i Arktis. Detta ligger väl i linje med den ryska ekonomins fokus på naturtillgångar som den ryska ekonomins främsta tillgång vilket kan öppna för konflikter. Men, detta behöver inte innebära att det ligger i Rysslands intresse att ta en allvarlig konflikt med NATO-länder om Arktis. Dessutom finns det frågetecken när det gäller den ryska militära potentialen som man ytterst backar upp sina krav med. Raimo Jakola hävdar i sin artikel att Sverige skulle riskera att vi dras in i en stormaktskonflikt om resurserna i Arktis och att vi i ett sådant läge inte skulle kunna freda vårt territorium. Vi får vara ödmjuka nog att erkänna att det är svårt att sia om framtiden så långt fram som 20 år. Under överskådlig framtid kan jag inte se att en fullskalig stormaktskonflikt är ett troligt scenario. Det finns heller inget i den nya ryska militärdoktrinen som stödjer det.

I den nya ryska doktrinen finns skrivningar om att Ryssland ska stärka sina positioner i den europeiska säkerhetskontexten och att man ser NATOs inflytande som en fara. Men, det som ryssarna identifierar som det främsta säkerhetsintresset är att stärka Rysslands inflytande i de gamla Sovjetrepublikerna, främst de i Kaukasus. Det är detta som är dimensionerande för den ryska krigsmakten, inte en eventuell stormaktskonflikt.

Rysslands egna sociala och ekonomiska problem är ytterligare en viktig faktor som begränsar en eventuell rysk upprustning och expansion. Den ryska ekonomin har på senare år tagit mycket stryk av sjunkande råvarupriser och finanskrisen har slagit mycket hårt mot landet. Skulle Ryssland dessutom ta en konflikt med de länder som utgör den viktigaste marknaden för rysk gas, olja och mineraler? Ryssland har också stora problem med låga födelsetal och en åldrande befolkning.


Karin Enström(M)
Vaxholm ledamot av riksdagens försvarsutskott



Utkast till svar på Karin Enströms inlägg ovan.



Underskattat hot från Ryssland

Norrbottens Kuriren 2010-03-xx

Karin Enströms, ledamot i riksdagens försvarsutskott, börjar sitt svar på mitt inledande debattinlägg i Norrbottens Kuriren 2010-02-23 ”Förbli militärt försvarslösa?”med; ”Raimo Jakola skriver i en artikel i Kuriren om den nya ryska säkerhetspolitiska doktrinen och vad den betyder för Sverige”. Nej Karin Enström, jag skriver inte om Rysslands nya säkerhetspolitiska doktrin. Syftet med mitt inledande debattinlägg är att varna allmänheten att oenighet om gränsdragningar och fördelning av Arktis gas- och oljetillgångar kan leda till storskalig militär konflikt mellan stormakterna Ryssland och USA/Natoländer inom tio till tjugo år och vad det kan innebära för oss.

Inlägget grundas på uttalanden (citaten nedan) och på egen erfarenhet från tjugoårigt kontinuerligt arbete med militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret.

”Arktis ska till 2020 ha utvecklats till Rysslands viktigaste energireserv”. (Säkerhetsrådet)

”Från 2020 kommer en särskild grupp av stridskrafter att finnas i området”. (Säkerhetsrådet)

”En global militär kamp om ryska tillgångar i Arktis är oundviklig” . (Rysslands förre generalstabschef i dag samordningsansvarig för utvecklingen i Arktis)

Citaten kan ses som påtryckningar avsedda att påskynda diplomatisk lösning av oenigheterna som pågår sedan flera decennier bland annat i FN. De kan också ses som varningar att Ryssland ökar sin militära förmåga i Arktis för att med militära medel kunna säkra sina, som man hävdar, rättsmässiga krav på tillgångarna i området om diplomatin misslyckas.

Så till mina svar på Enströms kommentarer till mitt inledande debattinlägg. De flesta av kommentarerna (citerade nedan) är hämtade ur försvarsberedningens rapport till regeringen 2008. Ordförande i den beredningen var Karin Enström.

Enström skriver; ”Under överskådlig framtid kan jag inte se att en fullskalig stormaktskonflikt är ett troligt scenario”. Instämmer om Enström med överskådlig tid avser högst tio till femton år. På längre sikt kan risken för en sådan konflikt inte uteslutas. Risken är stor från mitten av 2020-talet då Arktis tillgångar börjar bli exploaterbara i större omfattning som följd av den globala uppvärmningen. Detta förutsatt att diplomatin misslyckas och att den ovan nämnda särskilda gruppen av stridskrafter är på plats i Arktis som planerat 2020. Sannolikheten för att den är det är stor då det är säkerhetsrådet som öppet meddelat att den kommer att vara det.

”Ägandeförhållandena och vem som har rätt att exploatera olika områden i Arktis är oklara för närvarande. Men detta behöver inte innebära att det ligger i Rysslands intresse att ta en allvarlig konflikt med NATO-länder om Arktis”. Instämmer med tillägget att det gäller så länge Ryssland ser en diplomatisk lösning möjlig. Om och när tilltron till sådan upphör kan risken för en konflikt inte uteslutas.

”Rysslands främsta säkerhetsintresse är att stärka sitt inflytande i de gamla Sovjetrepublikerna, främst de i Kaukasus. Det är detta som är dimensionerande för den ryska krigsmakten, inte en eventuell stormaktskonflikt”. Tveksam kommentar då den ryska krigsmakten de senaste tre seklen varit dimensionerad för försvar av det ryska kärnlandet mot angrepp från stater i västra Europa. Med stor sannolikhet är det detta som än i dag dimensionerar den ryska krigsmakten. Inte det Enström skriver i citatet.

”Rysslands egna sociala och ekonomiska problem är ytterligare en viktig faktor som begränsar en eventuell rysk upprustning och expansion”. Även det en tveksam kommentar mot bakgrund av sekler lång oro hos ryska stats- och militärledningar för angrepp från väst. Skulle därför inte förvåna om Ryssland sedan tio år moderniserar sina åldrande, från sovjettiden ärvda stridskrafter i landets västra mot Nato gränsande del.

”Raimo Jakola hävdar i sin artikel att Sverige skulle riskera att vi dras in i en stormaktskonflikt om resurserna i Arktis och att vi i ett sådant läge inte skulle kunna freda vårt territorium. Vi får vara ödmjuka nog att erkänna att det är svårt att sia om framtiden så långt fram som 20 år.” Den ödmjukheten kan bli katastrofal för vår säkerhet. Vet att militärt prognosarbete innehåller betydande osäkerheter, men vet också att det är möjligt och nödvändigt att med acceptabel säkerhet ”sia”om kvalitativ och kvantitativ utvecklingen av militära hotbilder så långt fram i tiden som tjugo år. Grannländer i Östersjöområdet som efter första världskriget missat detta har under och efter andra världskriget fått pliktat för misstaget.

”Jakola överskattar hotet mot Sverige och underskattar Sveriges militära kapacitet”. Försvarsminister Sten Tolgfors och Karin Enström har upprepat i olika media försäkrat att hela landet skall försvaras. Med någon kunskap i militär taktik och strategi inses att vi idag inte kan det. Har därför i flera insändare envist ställt frågan; ”När, principiellt hur och i vilka principiella situationer kan hela landet försvaras med de få stridande enheter som vi enligt 2009 års försvarsbeslut får 2014? Detta senast i det inledande debattinlägget från 2010-02-23. Enström har svarat men bara på den första av de tre delfrågorna med det tidsmässigt vaga; ”Under överskådlig framtid kan jag inte se att en fullskalig stormaktskonflikt är ett troligt scenario. Naturligtvis vet Tolgfors och Enström att svar på samtliga delfrågor skulle avslöja att hela landet inte kan försvaras med det försvar vi får 2014. Att bygga ett försvar som kan det tar minst tio till tjugo år förutsatt kraftigt ökade försvarsanslag något samtliga riksdagar och regeringar avstått från efter Sovjetunionens upplösning då de valt att prioritera utvecklingen vid andra tunga samhällsfunktioner före försvaret. Detta, misstänker jag, medvetet på bekostnad av försvarsförmågan och därmed på bekostnad av vår framtida säkerhet.

Så en översiktlig beskrivning av hur en storskalig militär konflikt om Arktis mellan Ryssland och USA/Nato kan komma att se ut inom tio till femton år och vad det kan innebära för oss. I deras krigsmakter finns då ett växande antal markbundna terrängrörliga fjärrstridsenheter med totalt tusentals målsökande missilrobotar (not 1) som efter avskjutning från deras territorier når mål över hela Sverige inom tio till femton minuter. Konflikten inleds med ett kuppartat överraskande angrepp mot oss startat av en av parterna eller av båda tidsmässigt samtidigt. Angreppet, nedan kallat deloperation, startar med intensiva missilattacker mot våra fasta militära anläggningar, freds-, manöver- och stridsgrupperade enheter. Syftet med deloperationen är att förekomma motparten med basområden för fjärrstridsenheter på vårt territorium då dessa därifrån kan missilbekämpa mark- sjö- och luftmål längre in på på motpartens område än vad som är möjligt från eget territorium. Parten som blir först med detta vinner avgörande fördelar i den fortsatta konflikten som snabbt sprids över ett stort operationsområde omfattande västra och nordvästra Europa, norra Atlanten och ishaven norr detta .

Karin Enström har inte,enligt min uppfattning, med sina kommentarer övertygande visat att vi kan försvara hela landet. Vill vi kunna det måste ovan skissad konflikt eller liknande snarast ingå som militärstrategiskt hotscenario i vår långsiktiga försvarsplanering.



Raimo Jakola



Efterskrift 2015

Utkastet blev inte som tänkt svar på Enströms inlägg ”Överskattat hot från Ryssland”. Innan utkastet skickades till Kuriren frågade jag tidningens debattredaktör hur långt svar på Enström inlägg han kunde ta in. Svaret blev att en kortare replik är välkommen. Att korta utkastet till en kortare replik kändes meningslöst varför debatten med Enström avslutades. Av misstag kom utkastet fram igen när jag 2015 i datorn sökte originaltexten till mitt inlägg ”Underskatta inte hotet” i Barometern tidigare detta år. Då inlägget och utkastet berör militär utveckling i Arktis under perioden 2010 - 2015 jämfördes innehållen vilket gav underlag till efterskriften. Läs först inlägget i Barometern på sidan 9 nedan och fortsätt sedan här.

Enström skriver i ”Överskattat hot från Ryssland” att det som ryssarna identifierar som det främsta säkerhetsintresset är att stärka Rysslands inflytande i de gamla Sovjetrepublikerna, främst de i Kaukasus. Det är detta som är dimensionerande för den ryska krigsmakten, inte en eventuell stormaktskonflikt”. Var som framgår i utkastet tveksam till kommentaren. En rysk rapport (not 2) och en svensk från 2013 (not3) visar båda att det i västra Ryssland aktuella år fanns fler markstridsenheter än i den södra delen där Kaukasus ligger. Samma förhållande visas för övriga ryska försvarsgrenar. Rapporterna talar för att Karin Enström 2010 underskattade Rysslands militära förmåga i västra Ryssland och därmed det ryska militära hotet mot oss. Detta medvetet eller av bristande kunskap? Misstänker medvetet.

Båda rapporterna grundas i hög grad på information hämtad ur öppen internationell militär media vilket framgår ur källhänvisningarna. Har i flera decennier läst analyser och artiklar i det mediet och funnit att de kan vara svårbedömda vad avser saklighet. Oroande då Försvarsdepartementet av Försvarets Forsknings Institut (FOI), vart tredje år inför kommande försvarsberedningar, beställer öppna rapporter som den från 2013. Om rapporterna används som underlag i försvarsberedningar finns risk för över- eller underskattningar av Rysslands militära förmåga i västra och nordvästra Europa i deras rapporter till regeringen vilket i slutändan innebär risk för osäkerheter i våra förvarsbeslut. Förhoppningsvis medverkar FOI även vid framtagning av hemliga, på säkrare underlag, grundade versioner. I vilket syfte beställer i så fall departementet de öppna?

Enström menade 2011 att den ryska Östersjöflottan endast hade ”fem fartyg värda att räkna med”. 2014 och 2015 övade samma flotta landstigningsoperationer med sextiotalet fartyg mot Östersjökust. Utan föregående mångårig upprustning av flottan hade det inte varit möjligt vilket väcker misstanken att Enström 2011 medvetet eller av bristande kunskap underskattade flottans sjöoperativa förmåga i Östersjöområdet. Oroande då flottan blir ett hot mot oss redan i början av en militär konflikt mellan stormakterna.

I övningen 2015 på Kolahalvön (nedan kallad Kola), på norra Atlanten, Norska Havet och Barents Hav deltog enheter ur samtliga ryska försvarsgrenar. Övningens storlek tyder på att det var hela eller större delen av den särskilda gruppen av stridskrafter som Säkerhetsrådet 2009 aviserat skulle finnas i Arktis 2020 som tidigare än planerat övades och förmåga att strida i arktiskt vinterklimat kontrollerades. Gruppens uppgift är att skydda baser i Kola för största delen av Rysslands, med interkontinentala kärnvapenmissiler bestyckade, strategiska ubåtar och skydda fasta och terrängrörliga avskjutningsramper för sådana missiler i Kola. Ett svårt hot mot dessa, för Ryssland säkerhet viktiga strategiska kärnvapensystem, bedöms inom tio till tjugo år bli intensiva missilrobotattacker avskjutna från USA/Nato hangarfartygsgrupper från sagda hav. Som skydd mot hotet byggs ett Kola täckande integrerat luftvärnssystem med kort- och långräckviddiga luftvärnsrobotmissiler.

I Kola finns även baser för Rysslands största flottenhet, Norra Flottan, med större delen av Rysslands modernaste missilrobotbestyckade örlogsfartyg, missilrobotbestyckade oceangående attackubåtar och robotbeväpnat tungt marint attackflyg. Flottans uppgift är att hålla hangarfartygsgrupperna så långt ut på haven att deras missilrobotar inte når baserna i Kola och strategiska reserver i västra och nordvästra Ryssland samt att missilbekämpa luft- och sjöburna militära förstärkningar från USA till Europa.

I övningen deltog också ett stort antal pansrade markvapensystem vilket talar för att det i den särskilda gruppen redan ingår tre till fyra till arktiskt klimat anpassade markstridsenheter av brigads storlek - två fler än vi har i hela landet idag. Enheternas uppgift är att skydda Kolas markområde och gräns mot Nato och att inom tio till femton år kunna genomföra en överraskande deloperation mot Övre Norrland för att där förekomma USA/Nato med basområde för fjärrstridsenheter. Detta då USA/Nato fjärrstridsenheter från från Övre Norrland är ett ytterligare missilhot mot Kola, Norra flottans leder till Atlanten och mot de strategiska reserverna. Med eget basområde i Övre Norrland kan Ryssland på längre avstånd än från Kolla bekämpa missilrobotattacker från hangarfartygsgrupperna och längre ut på haven med robotmissiler understödja Norra Flottans strid mot dessa grupper.

För att vinna en militär konflikt om Arktis måste respektive stormakt vinna följande avgörande delstrider. Ryssland vinna striden mot hangarfartygsgrupperna och luftskyddet av Kola mot gruppernas missilattacker. USA/Nato vinna striden mot Norra Flottan på haven och missilbekämpningen av baserna i Kola.

I konfrontationslinjen mellan delstriderna ligger vårt territorium som redan har, och som i takt med ökande antal fjärrstridsenheter hos stormakterna får en allt större militärstrategisk betydelse för båda sidor. Som följd ökar det militära hotet mot oss successivt. Detta särskilt i Övre Norrland med hänsyn till områdets närhet till Kola och till den stora koncentrationen av ryska stridskrafter där. För att balansera det successivt ökande hotet mot Övre Norrlands måste först antalet i området fast baserade stridande enheterna kraftigt öka och sedan fortsatt öka i takt med Rysslands ökande militära förmåga i Kola.



Efterskrift 2019

Den särskilda gruppen av stridskrafter är nu ett, med Rysslands fyra militärdistrikt jämställt strategiskt Atlantiskt/Arktiskt kommando med Rysslands största koncentration av landets modernaste mark-, sjö-, och flygstridskrafter.

Försvarsminister Peter Hultqvist tecknade 2016 ett Värdlands/Samförståndsavtal med Nato vars betydelse för vår säkerhet kan och måste ifrågasättas och offentligt debatteras. Nedan ett avsnitt ur avtalet (not 4). ”Syftet med samförståndsavtalet är att säkerställa att Sverige som värdland kan lämna ett effektivt stöd för militär verksamhet på svenskt territorium i samband med övningar, kriser eller militära operationer i Sverige och i vårt närområde. Avtalet bygger på frivillighet mellan parterna, vilket innebär att det blir tillämpligt endast i de fall Sverige först fattar ett nationellt beslut om militärt samarbete med Nato i något avseende. Genom att godkänna samförståndsavtalet etableras således ett ramregelverk som underlättar och ökar förutsättningarna för att effektivt, och utan avgörande tidsförluster, kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller krig i Sverige eller i närområdet.”

Med stor sannolikhet ser Rysslands stats- och militärledning avtalet och i detta särskilt det kursiverade avsnittet ovan som ett ökat hot mot Kola och, mot bakgrund av Kolas avgörande betydelse för utgången av en militär konflikt med USA/ Nato, även som ett ökat hot mot Rysslands nationella säkerhet. Risken är därför stor att Ryssland svarar med än större koncentration av stridskrafter i Kola. I så fall ökar värdlandsavtalet ytterligare risken för ett ryskt militära angrepp och då främst riktat mot Övre Norrland. Det istället för att minska risken vilket torde vara avtalets syfte.


Efterskrift 2021

I 2020 års försvarsbeslut sker en oväntad helomvändning av riksdagens och regeringens bedömning av sannolikheten för ett storskaligt väpnat angrepp mot oss. I sexton år har ett sådant angrepp bedömts vara ”osannolikt ”. I dag är bedömningen att ett angrepp ”inte kan uteslutas”. En viktig förklaringen till helomvändningen är enligt min mening att vårt territoriums militärstrategiska betydelse för stormakterna successivt ökar i takt införandet av fjärrstridsenheter i deras stridskrafter vilket möjliggjort ändringar i deras sätt att angripa oss. Ändringar, som de nedan citerade, är hämtade ur regeringens dokument ”Inriktning för Försvarsmakten 2020-2025”.

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan komma att inledas med förbekämpning av basområden ledningsnoder och annan kritisk civil och militär infrastruktur ”.

”Angriparens förbekämpning kan genomföras med kryssningsrobotar, balliska robotar och flyg” .”

”I direkt anslutning till angriparens förbekämpning kan viktiga områden besättas för gruppering av långräckviddiga bekämpningssystem”.

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan för angriparen syfta till att använda hela eller delar av svenskt territorium för egna militära ändamål eller förneka en annan part tillgång till svenskt territorium””.

”Ett angrepp kan också syfta till att förhindra Sverige att direkt eller indirekt bistå en annan part i konflikten”.

Har sedan 2010 i olika insändare varnat för det som sägs i citaten. Har även i insändarna varnat för att en väpnad konflikt mellan stormakterna om tio till femton år kan inledas med ett, av intensiva missilrobotattacker understött, kuppartat överraskande angrepp mot oss. Attacker från fjärrstridsenheter som inom tio till femton minuter efter avskjutning från parternas egna territorier kan slå ut upp till 50% av insatsförsvarets fasta anläggningar och manövrerande anfallsenheter (not 5). Ett nytt och svårt lufthot som väcker frågan om vi fortsatt skall satsa på ett insatsförsvar eller successivt omstrukturera detta till ett ytförsvar med lägre krav på avancerat luftskydd än ett insatsförsvar?

2020 års försvarsbeslut visar att riksdag och regering valt att fortsatt satsa på ett successivt förstärkt insatsförsvar. Luftvärnet i detta förstärks med två luftvärnsbataljoner med luftvärnsrobot Patriot. Två bataljoner som planeras bli operativa 2025 är, enligt min mening, för få för att säkerställa acceptabelt skydd mot missilattacker mot insatsförsvaret när det insätts för att för att i duellstrider möta ett angrepp från en stormakt. Detta då stormakternas fjärrstridsenheter under 2030 talet blir tunga eller tyngsta enheter i deras fjärrbekämpningssystem. Att då kunna möta ett angrepp krävs ytterligare tre till fyra bataljoner med hög förmåga för att över hela vårt territorium effektivt kunna bekämpa intensiva missilattacker. Ett luftvärnssystem som kan det blir extremt dyrt och torde ligga utanför en liten stats ekonomiska möjligheter.

Alternativ till ett insatsförsvar kan i det läget vara ett ytförsvar (not 6) i vilket striden förs med hundratals små enheter som är för små att kostnadsmässigt bekämpa med missilrobotar vilket ställer lägre krav på luftskyddet än ett insatsförsvar. Ett sådant ytförsvar kan även ur operativ synpunkt vara ett säkrare och över tiden hållbarare val än ett successivt förstärkt insatsförsvar.

Raimo Jakola Med tjugo års erfarenhet av kontinuerligt arbete med militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade studier inom försvaret. (1974-1994)



Underskatta inte hotet
Barometern 2015-05-04
https://www.barometern.se/reagera/underskatta-inte-hotet/?stopredire

2010 skrev jag i olika insändare att Ryska Federationens Säkerhetsråd varnat egen befolkning att oenighet om fördelningen av Arktis tillgångar av gas- och oljefyndigheter kan leda till en militär konflikt mellan Ryssland och Natoländer. Därför uppmanades landet att förbereda sig för en sådan. Ett halvår senare meddelades att en grupp av stridskrafter anpassade för strid i arktiskt klimat skall finnas i området 2020.

På det svarade Karin Enström, då ledamot i Riksdagens Försvarsutskott, senare f försvarsminister, att ”det som identifierar ryssarnas främsta säkerhetsintresse är att stärka Rysslands inflytande i de gamla Sovjetrepublikerna, främst de i Kaukasus. Det är detta som är dimensionerande för den ryska krigsmakten, inte en eventuell stormaktskonflikt”. Fem år senare, i mars i år, genomförde Ryssland övningar i arktiskt klimat med 80 000 man, ett 70-taltal ytstridsfartyg och ubåtar, 200 stridsflygplan och mellan 3 000 - 4 000 markvapensystem som pansarfordon, stridsvagnar och artilleripjäser. Detta 30 mil från svenskt territorium.

2011 menade Enström att ryska Östersjöflottan hade fem fartyg värda att räkna med. Tre år senare övade samma flotta landstigningsoperationer med 55 fartyg mot Östersjökust. Liknande övning upprepades i februari i år. Även det 30 mil från vårt territorium.

Storleken på övningarna borde inte ha överraskat Karin Enström eller andra försvarspolitiker. Signalerna har funnits att Ryssland de senaste fem till tio åren prioriterat utvecklingen av stridskrafterna i det Arktiska området och i Östersjöområdet. Något politikerna, medvetet misstänker jag, försökt och försöker tona ned med förklaringar som exemplen ovan. Det då samtliga riksdagspartier sedan Sovjetunionens fall nedprioriterat försvaret till förmån för utvecklingen av andra tunga samhällsfunktioner.

Som en följd av detta har gapet mellan presumtiva angripares förmåga till militära angrepp ökat snabbare än vår förmåga att kunna avhålla dessa från angrepp riktade mot oss. Det i ett läge då vi om fem år kan försvara en liten del av vårt territorium under en vecka. Vi samhällsmedborgare måste därför ställa frågan om det är meningsfullt att årligen satsa drygt 40 miljarder på sådan försvarsförmåga eller om vi skall öka försvarsansträngningarna för att på sikt täppa gapet mellan en presumtiv angripares angreppsförmåga och vår förmåga att kunna avhålla dessa från angrepp mot oss. Det senare borde vara möjligt om 10-15 år förutsatt en ny försvarsidé, 30 procent högre försvarsanslag och återinförande av allmän värnplikt.


Raimo Jakola



Not 1 Ballistisk robot som med 2.5-3 km/s flyger mål mot på a upp på upp till 300 mil.

Fasta och rörliga mål ner till fordonsstorlek kan bekämpas.



Not 2 http://cast.ru/eng/books/russia-s-new-army.html Tabell sida 29.



Not 3 Sök i Google ”Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv - 2013”. Tabell sida 23



Not 4 Utdrag ur Värdlandsavtalet sida 30. https://www.regeringen.se/contentassets/c4f93c1e3479439c86f732a4b75b7a2b/samforstandsavtal-med-nato-om-vardlandsstod-ds-2015_39.pdf



Not 5 Inlägget ”Försvaret kan vara på väg mot klippkanten, första till tredje stycket. https://kkrva.se/forsvaret-kan-vara-pa-vag-mot-klippkanten/



Not 6 Inlägget ”Så kan försvarets väg mot klippkanten hejdas! ”

https://kkrva.se/sa-kan-forsvarets-vag-mot-klippkanten-hejdas/





Efterskrift 2021

I 2020 års försvarsbeslut sker en oväntad helomvändning av riksdagens och regeringens syn på sannolikheten för väpnat angrepp mot oss. Från att ett angrepp i sexton år varit ”osannolikt” kan ett angrepp i dag ”inte uteslutas”. En delförklaring till omsvängningen är, enligt min uppfattning, att vårt territoriums militärstrategiska betydelse för Ryssland och USA/Nato har ökat och fortsätter att öka i takt med ökat införande av fjärrstridsenheter i stormakternas stridskrafter vilket följts av ändringar av stormakternas sätt att angripa oss. Ändringarna, citaten nedan, är tagna ur regeringens dokument ”Inriktning för Försvarsmakten 2020-2025”. dokumentet.

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan för angriparen syfta till att använda hela eller delar av svenskt territorium för egna militära ändamål eller förneka en annan part tillgång till svenskt territorium ”



”Ett angrepp kan också syfta till att förhindra Sverige att direkt eller indirekt bistå en annan part i konflikten ”

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan komma att inledas med förbekämpning av basområden ledningsnoder och annan andra n kritisk civil och militär infrastruktur ”

”Angriparens förbekämpning kan genomföras med kryssningsrobotar, balliska robotar, flyg”

”I direkt anslutning till angriparens förbekämpning kan viktiga områden besättas för gruppering av långräckviddiga bekämpningssystem”

Har sedan 2010 i olika insändare varnat för det som sägs i citaten. Har i insändarna även varnat för att en väpnad konflikt mellan Ryssland och USA/Nato i Europa om tio till femton år kan komma att inledas med ett, av intensiva missilrobotattacker understött, kuppartat överraskande angrepp mot oss. Attacker som inom tio till femton minuter efter avskjutning från deras territorier kan slå ut upp till 50% av insatsförsvarets fasta anläggningar och manövrerande anfallsbrigader över hela vårt territorium. Ett nytt och svårt lufthot (not 5) mot insatsförsvaret som väcker för vår säkerhet viktiga frågan om vi som hittills skall fortsatta satsa på ett insatsförsvar eller på ett ytförsvar med lägre krav på luftskydd än ett insatsförsvar?

2020 års försvarsbeslut visar att riksdag och regering valt att fortsatt satsa på ett successivt förstärkt insatsförsvar. Vad avser luftvärnet förstärks det enligt försvarsbeslutet med två bataljoner med luftvärnsrobot Patriot som avses bli operativa 2030. Två bataljoner är då för få för att med acceptabel säkerhet kunna luftskydda insatsförsvaret när det insätts för att möta ett angrepp. Detta då stormakternas fjärrstridsenheter under 2030 talet blir tunga eller tyngsta enheter i deras fjärrbekämpningssystem. För att då möta ett angrepp krävs ytterligare tre till fyra luftvärnsbataljoner med god förmåga att bekämpa intensiva överraskande missilattacker över hela vårt territorium. Sådant luftvärnssystem blir extremt dyrt och ligger sannolikt utanför en liten stats ekonomiska möjligheter.

Ett alternativ till insatsförsvaret är i det läget ett ytförsvar not 5 i vilket striden mot angrepp förs med hundratals små enheter som är för små att kostnadsmässigt bekämpa med missilrobotar (not 5) vilket ställer avsevärt lägre krav på luftskydd än ett insatsförsvar. Ett ytförsvar som även ur operativ och kostnadsmässig synpunkt kan vara ett bättre val än ett insatsförsvar.

Sverige behöver ett långsiktigt hållbart försvar. Sådant försvar kan vara ett ytförsvar.



Raimo Jakola Med tjugo års erfarenhet av kontinuerligt arbete med militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade studier inom försvaret. (1974-1994)



Underskatta inte hotet
Barometern 2015-05-04
https://www.barometern.se/reagera/underskatta-inte-hotet/?stopredire
2010 skrev jag i olika insändare att Ryska Federationens Säkerhetsråd varnat egen befolkning att oenighet om fördelningen av Arktis tillgångar av gas- och oljefyndigheter kan leda till en militär konflikt mellan Ryssland och Natoländer. Därför uppmanades landet att förbereda sig för en sådan. Ett halvår senare meddelades att en grupp av stridskrafter anpassade för strid i arktiskt klimat skall finnas i området 2020.

På det svarade Karin Enström, då ledamot i Riksdagens Försvarsutskott, senare försvarsminister, att ”det som identifierar ryssarnas främsta säkerhetsintresse är att stärka Rysslands inflytande i de gamla Sovjetrepublikerna, främst de i Kaukasus. Det är detta som är dimensionerande för den ryska krigsmakten, inte en eventuell stormaktskonflikt”. Fem år senare, i mars i år, genomförde Ryssland övningar i arktiskt klimat med 80 000 man, ett 70-taltal ytstridsfartyg och ubåtar, 200 stridsflygplan och mellan 3 000 - 4 000 markvapensystem som pansarfordon, stridsvagnar och artilleripjäser. Detta 30 mil från svenskt territorium.



2011 menade Enström att ryska Östersjöflottan hade fem fartyg värda att räkna med. Tre år senare övade samma flotta landstigningsoperationer med 55 fartyg mot Östersjökust. Liknande övning upprepades i februari i år. Även det 30 mil från vårt territorium.

Storleken på övningarna borde inte ha överraskat Karin Enström eller andra försvarspolitiker. Signalerna har funnits att Ryssland de senaste fem till tio åren prioriterat utvecklingen av stridskrafterna i det Arktiska området och i Östersjöområdet. Något politikerna, medvetet misstänker jag, försökt och försöker tona ned med förklaringar som exemplen ovan. Det då samtliga riksdagspartier sedan Sovjetunionens fall nedprioriterat försvaret till förmån för utvecklingen av andra tunga samhällsfunktioner.

Som en följd av detta har gapet mellan presumtiva angripares förmåga till militära angrepp ökat snabbare än vår förmåga att kunna avhålla dessa från angrepp riktade mot oss. Det i ett läge då vi om fem år kan försvara en liten del av vårt territorium under en vecka. Vi samhällsmedborgare måste därför ställa frågan om det är meningsfullt att årligen satsa drygt 40 miljarder på sådan försvarsförmåga eller om vi skall öka försvarsansträngningarna för att på sikt täppa gapet mellan en presumtiv angripares angreppsförmåga och vår förmåga att kunna avhålla dessa från angrepp mot oss. Det senare borde vara möjligt om 10-15 år förutsatt en ny försvarsidé, 30 procent högre försvarsanslag och återinförande av allmän värnplikt.


Raimo Jakola