Vad var det som gick fel?
Coronakommissionen har i dagarna lämnat sin rapport där man konstaterar att vårt land misslyckats med att skydda landets äldre på ett ändamålsenligt sätt. Vanliga medborgare ser också hur våra grannländer lyckats avsevärt bättre än Sverige med uppgiften och vi måste givetvis lära oss av det som hänt och bli bättre på att skydda våra medborgare. Efter publicerandet av rapporten ser vi också hur allt fler personer skyller sina misslyckanden på andra och det är nu tid att ställa sig frågan ”Hade vi bara otur, har alla andra gjort fel eller kan de vara så att Sverige lever med ett systemfel i sin krishanteringsorganisation”?
1. Ledning: Tydlig ansvarsfördelning.
2. Explicita standarder: Mål, framgångsindikatorer, mätbara målsättningar.
3. Fokus på faktiskt resultat: Belöning kopplad till utförande, resultat viktigare än procedur.
4. Decentralisering: Uppdelning av offentlig sektor i mindre enheter, effektivisera genom att hyra in tjänster inom och utom offentlig sektor.
5. Konkurrens: Mer konkurrens inom offentlig sektor.
6. Ledningssätt inspirerade av privat sektor: Mer flexibla anställningsformer, alla medarbetare ska känna till verksamhetens mål.
7. Kostnadseffektivitet: Mer sparsamhet med resurser, utnyttja medlen bättre.
Rätt tillämpad ger NPM fokusering på att nå mål, inte på formalia, utveckling genom konkurrens, resurseffektivitet och decentraliserat beslutsfattande. Vi kan dock konstatera att den tillämpning av NPM vi utvecklat i Sverige skjuter vid sidan av målburen. Stöd för detta finns bland annat i utvärderingen av hur vi hanterat Corona- pandemin eller i den katastrofala nedmontering av landets krisberedskap som genomfördes med start på 1990- talet. Det är i efterdyningarna av Corona- kommissionens rapport lätt att konstatera att inte många verkar vilja ta ansvar för helheten men att många är intresserade av att skylla ifrån sig och försöka bevisa att just de inte gjort något fel. Det är oomtvistat att ett stort antal svenskar dött på grund av Corona. Vi ser dock också allt som oftast hur personer och organisationer ivrigt försöker visa att de uppfyllt sina mål och att de inte kan kritiseras för helheten eftersom de ju löst sin egen uppgift enligt uppställda mål och inte kan förväntas ta ansvar för en situation som ingen i organisationen kunnat förutse. Ansvaret för helheten bollas som en het potatis från hand till hand. Detta är en naturlig följd av det fokus på konkurrens, ansvarsutkrävande vid misslyckanden och motsatsförhållande mellan organisationer och befattningshavare som ska befrämja utveckling i den svenska tillämpningen av NPM. Vi ser dock att konkurrens och intern tävlan inte verkar ha hjälpt Sverige att kraftsamla kring uppgiften att bekämpa Corona- viruset. I NPM- konceptet finns också en klart effektivitetshämmande formaliamekanism inbyggd. Denna mekanism går ut på att mäta och följa upp verksamheten enligt fastslagna mätmetoder intill absurditet. Mängden formella uppföljningar och utvärderingar ökar och tar mer och mer tid från huvudsaklig verksamhet. De stödfunktioner som ska hjälpa den huvudsakliga verksamheten att producera samhällsnytta blir till sist så resurskrävande att de behöver hjälp från den huvudsakliga verksamhet de förväntas stödja, för att lösa sitt eget stödjande uppdrag. Stödorganisationen börjar alltså leva sitt eget liv och konkurrerar med huvudsaklig verksamhet om de begränsade resurser som finns att tillgå.
Det är också helt klart att NPM i vårt land inte befrämjar utveckling och nytänkande då systemet tenderar att bestraffa dem som identifierar problem och föreslår lösningar som inte är i linje med fastslagna normer och värderingar. Systemet tar enskilda som gisslan då den som inte tänker som alla andra utan söker nya lösningar tenderar att bli utan löneökning eller befordran.
Vad Sverige behöver göra för att stå bättre rustat inför framtiden är att reformera sitt styrsystem så att vi får incitament att kraftsamla kring huvuduppgiften att stödja och skydda medborgarna istället för att producera mer byråkrati, utvärdering för utvärderingens skull och tid som kastas bort för att konkurrerande parter ska förhandla om gränsdragningslistor och vem som ska utföra och betala för arbetsuppgifter. Gör vi inte detta kommer medborgarna att förlora förtroendet för vårt sätt att styra landet. Om detta skulle inträffa finns risken att främmande makt eller icke statliga organisationer med egna mål kommer att vara snabba med att utnyttja missnöjet, underblåsa det och genom skenbart demokratiska metoder placera för dem lämpliga ledare på viktiga poster i vårt land. Vi måste ändra vårt styrsystem och fokusera mer på ledarskap och samverkan än på övervakning och konkurrens.
Anders Karlsson och Bertil Kantola
Kiruna/ Männikkö
Kommentarer
Skicka en kommentar