Eftertankens kranka blekhet
Under sensommaren 2021 presenteras allt oftare i media inlägg om situationen i Afghanistan mot bakgrund av de utländska truppernas tillbakadragande. Debattör efter debattör förkunnar som den självklaraste sak i världen att den strategi för Afghanistan och Irak som lades upp under ledning av USA: s förre president George W Bush var felaktig i det att den gick ut på att dominera världen med snabba, kirurgiska krig, dels för att slå ut de extremistiska organisationer som stött och genomfört 11 september- attackerna, dels för att säkra tillgången på strategiska råvaror för det egna landet. Givetvis finns det inget försvar för extremism och fundamentalism och världen är en bättre plats utan massmördare som Saddam Hussein. Ingen skugga faller heller över de män och kvinnor som under åren tjänstgjort i Afghanistan. Problemet för Västvärlden och tidigare Sovjetunionen är dock att det är svårt att vinna freden i ett krig mot en motståndare som inte låter sig besegras. Vi ser idag hur den Afghanska regeringen lyckades hålla stånd mot talibanerna så länge som man hade utländskt stöd men också ur krigströtthet och penningbrist tvingar västmakterna att dra sig tillbaka med följden att den afghanska krigsmakt man byggt upp till stora kostnader, faller samman och talibanerna verkar ta kontrollen över landet, precis som läget var för tjugo år sedan. Världen är med andra ord tillbaka på ruta 1. Västmakterna har nu gjort samma resa i Afghanistan som Sovjetunionen gjorde 1979- 89.
Vad kan vi då lära av utvecklingen avseende svensk säkerhetspolitik?
Den första lärdomen är att det inte går att vinna freden mot en motståndare som inte ger upp. Historiska exempel som Finska Vinterkriget, Vietnamkriget eller varför inte Storbritanniens vägran att förhandla om fred med Hitlertyskland 1940 visar att den uthållige som inte accepterar gängse militär logik utan fortsätter kämpa trots att man besegrats militärt, kan vinna framgång mot stormakten som eftersträvar ett kort krig utan stora förluster. Exemplet Finland visar hur ett litet land kan rädda sin självständighet i ett krig mot en stormakt ledd av diktator genom att tvinga stormakten att strida på det lilla landets vis. Exemplet Vietnam visar hur stormakten kan vinna alla slag men ändå förlora kriget genom att hemmaopinionen inte längre stödjer ett kostsamt krig på andra sidan jorden. Det brittiska exemplet visar hur det år 1940- 41 militärt slagna Storbritanniengenom att vägra förhandla kunde vända nederlag till att slutligen stå som segrare i ett världskrig 1945. För Sveriges del innebär detta att den strategi vi förlitade oss på under det kalla kriget är rätt även idag i det att motståndaren ska veta att detta land aldrig kommer att ge sig och att alla anfall mot oss kommer att bli så kostsamma för honom att han avstår från dem.
Den andra lärdomen är alla människor i landet måste vara delaktiga i landets försvar för att försvaret ska vara trovärdigt och effektivt. Den afganska regeringsarmén känner uppenbarligen inte trots att man är numerärt och materiellt överlägsen talibanerna, det folkliga stöd och den förväntan från folket som krävs för att hitta motivationen att kämpa till det yttersta och vinna framgång. För vårt land innebär det att vi måste bygga vårt försvar inte på en liten yrkesarmé utan på en allmän värnplikt där hela landets befolkning har en uppgift i landets försvar. Därigenom bygger vi delaktighet i uppgiften från hela befolkningen och visar omvärlden och vår egen befolkning att vi kommer att ta hand om de våra om kriget kommer.
Den tredje lärdomen gäller förtröstan på allianser. Donald Trump sålde ut sina allierade kurderna i Irak och inledde tillbakadragandet från Afghanistan. Tillbakadragandet fullföljs av president Biden. Orsaken till detta är realpolitik och pengar. Man offrar allierade bland de små makterna för att man har större nytta av allianser med andra makter. Samma sak kommer att hända ett Sverige som inte är starkt nog att självt försvara sig om vi förlitar oss på att andra av godhet ska hjälpa oss i kris eller krig och vi gör klokt i att vara så starkt rustade att vi är så trovärdiga i omvärldens ögon att potentiella samverkanspartners anser det vara mödan värt att hjälpa oss. Vi gör också klokt i att minnas att eventuell hjälp aldrig kommer att vara gratis utan kommer att vara förenad med kostnader på ett eller annat sätt och det är ju knappast att eftersträva att vara så svag att man måste avstå sitt självbestämmande för att få hjälp.
Anders Karlsson och Bertil Kantola
Kiruna/ Männikkö
Kommentarer
Skicka en kommentar