Vi måste lära oss av de senaste årens utveckling
Olov Abrahamsson skriver i Norrländska Socialdemokraten 210602 om vikten av samarbete i Arktis för att trygga en fredlig utveckling i vårt närområde. Självklart har han helt rätt i att grunden för fredlig samexistens är dialog och överenskommelser. Den allt mer globaliserade värld vi lever i förutsätter öppna gränser, fria handelsvägar och möjlighet för alla att kunna försörja sig på global handel. Nationalstaten har de senaste decennierna förlorat allt mer i betydelse och mest setts som ett hinder för den fredliga fria handeln som alla ska kunna tjäna på. Det förefaller dock som om denna trend är bruten och att geopolitiken och nationalstaten och härigenom också en otryggare värld är på väg tillbaka igen. Några punkter värda att lyfta i sammanhanget är
1. Alla tjänar inte lika mycket på den fria handeln. I alla avtal finns en vinnare och en förlorare och förlorarna finns till stor del i tredje världen. Självfallet är tredje världens länder inte intresserade av att vara slagpåsar i internationella handelsöverenskommelser där fattiga länders naturresurser exploateras för en bråkdel av det förädlade värdet och där de stora vinsterna hamnar någon annanstans. Agenda 21 är lika mycket ett program för social hållbarhet som för mijlömässig sådan då det borde stå klart för alla att orättvisa handelsförhållanden i längden inte kommer att accepteras av dem vilka de stora vinsterna går förbi. Den stora frågan är hur länge tredje världens tålamod kommer att räcka och vilka konsekvenserna kommer att bli för oss om världens fattiga råvaru- och arbetskrafts-leverantörer bestämmer sig för att kräva sin del av kakan på allvar.
2. Vi har länge levt över jordens tillgångar och planetens naturresurser är på väg att ta slut. Samtidigt är klimatförändringarna på väg att skapa allt större områden där det inte går att bo och livnära sig. Detta aktualiserar geopolitiken och nationalstaten på nytt i det att starka ekonomier är beredda att göra mycket för att trygga sina råvarutillgångar. Vi ser hur exempelvis Irakkrigen allt mindre framstår som demokratins kamp mot tyranniet och allt mer i stället tonar fram som en del av ansträngningarna att trygga västvärldens tillgång till olja. Vi ser också hur Ryssland går i krig via ombud för att ta tillbaka Krim från Ukraina med motiveringen att man vill ta tillvara de många där bosatta ryssarnas intressen gentemot den nya ukrainska staten. Ingen har väl heller glömt USA: s erbjudande till Danmark om att köpa det strategiskt viktiga Grönland.
3. Betydelsen av gamla allianser och förlitan på att kunna få hjälp av starkare vänner i ett krisläge sätts också i ett nytt perspektiv genom avlyssningsaffären där Danmark verkar ha hjälpt USA att spionera på gemensamma vänner som Sverige, Tyskland och andra länder. Företeelsen är inte unik men den bevisar att allianser bara fungerar så länge som alla har något att tjäna på dem och att den vi idag tror är vår vän i en föränderlig värld likaväl kan visa sig vara morgondagens fiende om det visar sig att det är till större fördel att byta sida. All hjälp har ett pris och en alltför stor förlitan på utländsk hjälp i ett krisläge kan visa sig kosta mycket för den hjälpbehövande i form av ekonomiska avtal eller minskat självbestämmande. Att tro något annat är naivt.
4. Coronapandemin har med all önskvärd tydlighet visat att den som förlitar sig på internationell hjälp i en kris står sig slätt när krisen är som värst. Pandemin har visat oss att den som är förberedd står stark i påfrestningens stund medan den som förlitar sig på främmande hjälp står sig slätt. Farsoten har också visat att nationalstaten som fenomen blir allt starkare då gamla gränser som länge varit öppna stängs och då den fria, globala handeln hindras för att trygga det egna landets behov av viktiga varor och tjänster.
Sverige ska givetvis ha ett gott internationellt samarbete och ett bra förhållande till sina grannar. Om vi vill lära av de senaste årens händelser bör vi dock i ett riksperspektiv ha det följande i åtanke
1. Bara den som klarar sig själv i påfrestningens stund kan räkna med att få hjälp. Vi måste skaffa oss en krishanteringsförmåga värd namnet både materiellt och organisatoriskt
2. Vi bör inte ha en övertro på internationella överenskommelser och respekt för folkrätten
3. Geopolitiken och nationalstaten är på väg tillbaka och vi måste kunna markera var landets gränser går, inte bara symboliskt utan på riktigt
4. Efterfrågan på strategiska råvaror blir allt större och vi måste på allvar kunna hävda vår suveränitet även gällande bestämmanderätten över våra naturrikedomar
Översatt till ett Norrbottensperspektiv betyder detta att vi måste ha i åtanke att den översta tiondelen av vårt land är full av strategiska råvaror som järn- och kopparmalm. Samtidigt är Gällivare och Kiruna kommuner ett av de mest strategiskt viktiga områdena i Europa som baseringsområde för flyg och robotar som kan kontrollera sjövägarna över Nordatlanten. I händelse av krig kommer både USA och Ryssland utan tvivel att vilja kontrollera dessa sjövägar. Dessa faktorer gör Gällivare och Kiruna Kommuner till ett strategiskt och geopolitiskt eftertraktat område där det idag saknas reell svensk militär närvaro och det är klokt av Sverige att på allvar markera sådan militär närvaro i området innan någon annan makt gör det åt oss.
Anders Karlsson och Bertil Kantola
Kiruna/ Männikkö
Kommentarer
Skicka en kommentar