Varför vill Sveriges politiker inte försvara övre Norrbotten?

 

I en artikel i media 200830 presenterar riksdagsledamöterna Allan Widman (L), Mikael Oskarsson (KD) och Pål Jonsson (M) ett förslag till satsning på att återuppbygga försvarsmaktens förmåga att försvara landet utöver den satsning som försvarsberedningen redan presenterat. Ett stort antal punkter tas både av beredningen och i riksdagsmännens förslag upp som exempel på hur man vill bygga upp någon form av försvarsförmåga efter två decenniers lekande med landets trygghet.

Det är bra att man vill bygga upp ett civilförsvar igen eftersom den förmåga på området vi tidigare hade, inte längre finns i någon form. Det är också bra att man inser att landet behöver beredskapslager av utrustning för att vi ska kunna vara uthålliga i krig.

Mer förvånande är att man fortfarande verkar hålla fast vid den vision om personalförsörjning på frivillig väg som så grundligt kommit på skam sedan den allmänna värnplikten lades ned. Det talas i artikeln om att försvarsmaktens vision rörande anställda soldater och sjömän ska förverkligas när det visat sig att våra få kvarvarande förband sedan värnpliktens nedläggning förblir underbemannade oavsett vilka åtgärder man vidtar för att rekrytera folk. Här är den enda hållbara vägen framåt att med plikt grundutbilda majoriteten av våra unga män och kvinnor för att sedan rekrytera en kontraktsanställd insatsorganisation ur denna resurs. Först då kan vi nå acceptabel kvalitet och kvantitet på insatsorganisationen. Om man avser att fortsätta på den inslagna vägen med övervägande frivillighet framför allmän värnplikt kommer man att misslyckas med personalförsörjningen oavsett visioner. Landets politiker bör vara tydliga med huruvida man avser att hålla fast vid en ideologi om frivillighet och fortsätta på den inslagna vägen eller om man avser att utvärdera varför rekryteringen via frivillighet inte tycks fungera och kanske ändå återinföra värnplikt för alla.

Det är också bra att Sverige åter strävar efter att upprätta militär närvaro över landets yta. Detta skickar signaler till omvärlden om vår vilja att försvara vårt territorium och visar för landets befolkning att landet tar ansvar för sina medborgares frihet och säkerhet. Försvarsberedningen föreslår upprättandet av två nya regementen och en flygflottilj medan Widman, Oskarsson och Jonsson går längre och föreslår upprättandet av ytterligare två infanteriregementen och ett artilleriregemente. Alla dessa satsningar är välbehövliga och vällovliga men det är mycket märkligt att varken försvarsberedningen eller skribenterna inte presenterar en enda satsning norr om Arvidsjaur och Boden. Det är respektive 389 och 363 kom från dessa orter till Treriksröset och hela denna yta som uppgår till cirka en tiondel av landets yta är idag lämnad utan permanent militär närvaro. I regionen finns viktiga råvaruresurser som är med och betalar rejäla delar av hela landets välstånd. Resurserna blir allt viktigare för landet och för stormakterna i takt med att jordens förråd av strategiska råvaror allt mer förbrukas. Kiruna och Gällivare kommuner är också av minst lika stor militärstrategisk betydelse för både vårt land och stormakterna som Gotland, huvudstaden eller Öresundsregionen. I två världskrig har det varit av avgörande betydelse att transportvägarna över Nordatlanten hållits öppna och den som vill antingen stänga eller öppna dessa transportvägar behöver kunna basera sina flygplan och robotar i just Kiruna/ Gällivareområdet. Översta Norrbotten är med andra ord av stor betydelse för landets välstånd och av stort strategiskt intresse för stormakterna. Detta väljer våra folkvalda att bortse ifrån när man inte föreslår några satsningar i Kiruna där ju landets nordligaste regemente lades ned år 2000. Vill man inte försvara denna del av landet? Tycker man sig inte behöva vårt bidrag till landets välstånd? Räknas inte invånarna i området på samma sätt som landets övriga medborgare eller beror valet av förslag på något annat? Det är naivt att tro att stormakten skulle välja en tidpunkt för ett angrepp som passar vår försvarsmakt och att det skulle gå att snabbt flyga in förstärkningar till regionen i händelse av krig. Stormakten kommer vid ett angrepp att se till att inga sådana kommer fram. Det är lika naivt att tro att Hemvärnet, Försvarsmaktens enda representant i området skulle kunna göra annat än symboliska insatser mot en angripare som bestämt sig för att ta över denna del av Sverige och det skulle vara klädsamt om våra riksdagspolitiker av alla partifärger skulle redovisa om man avser att försvara den översta tiondelen av landet och, om svaret skulle vara ja, hur man tänkt lösa den uppgiften när närmaste stående militära förband befinner sig mer än 35 mil bort.

 

                                                                                       Anders Karlsson och Bertil Kantola

                                                                                                Kiruna/ Männikkö