Sveriges Krisberedskap

Sveriges krisberedskap – finns den?

Sverige har tagit sig igenom en del av Corona- krisen. Det går ännu inte att utvärdera om landets strategi för att hantera viruset är bra eller dålig men man kan definitivt utvärdera vår inledande beredskap för att möta denna och liknande utmaningar.

Mycket av Sveriges krisberedskap bygger på överstatlighet och internationellt samarbete, något som redan idag framstår som naivt. Vi har sett EU: s äldsta medlemsländer vägra varandra hjälp för att slippa dela med sig av sina egna resurser i skuggan av den skrämmande verkligheten. Trots att situationen i exempelvis Italien under våren 2020 var mycket ansträngd, kom ingen hjälp från EU: s övriga medlemsländer, framförallt inte från grundarländerna Frankrike och Tyskland som hårdast drivit testen om EU som ett samverkansprojekt. Den ursäkt som framförts av Ursula von der Leyen är i nuläget inte tillräckligt stark för att ge trovärdighet åt tanken på att den svage inom EU ska kunna räkna på hjälp av starkare kamrater. Ryssland och Kina har varit frikostiga med att erbjuda hjälp till hårt drabbade länder som Italien, kanske av god vilja, kanske för att splittra enigheten inom EU, visa på unionens kraftlöshet och motarbeta EU som konkurrent om platsen som världens ledande makt.

Vi ser också att nationalstaten som maktfaktor tagit flera steg framåt. Efter att under många år ha setts som en förlegad konstruktion som mest ska syssla med att underlätta för den globala fria marknaden att fungera har företeelsen staten vuxit i betydelse som garant för stabilitet. Överstatlig samverkan och frihandel mellan framgångsrika regioner och kreativa grupper av människor oberoende av nationstillhörighet har minskat i betydelse. Den fria marknaden har självfallet inte lyckats stoppa Corona- pandemin och människor vänder sig åter till staten för trygghet inför hotet från pandemin. Kopplat till resonemanget om EU och nationalstaten är ekonomiska och politiska allianser där grupper av människor, organisationer eller stater lovar att hjälpa varandra i nödens stund. Även här har vi sett hur fri passage för laster med sjukvårdsmateriel används som påtryckningsmedel eller helt sonika konfiskeras trots ingångna avtal. Vi ser också hur penningstarka nationer köper upp hela världsproduktionen av läkemedel för eget bruk oberoende av omvärldens, även alliansbröders, behov.

Å andra sidan har vi också sett hur väl man klarar att hantera situationer om man har egna resurser i form av utbildad personal och beredskapslager med materiel. Ingen torde väl längre göra sig lustig över Finlands beredskap att sätta in både värnpliktiga sjukvårdare och materiel från civilförsvarsförråd trots att både värnplikt och beredskapslager för mindre än ett år sedan var förlöjligade företeelser i många läger där man i stället förespråkade personalförsörjning byggd på frivillighet och lagerhållning byggd på just in time- principen och på inköp vid behov.

På ett inrikesplan har kommuner och regioner ställts inför stora utmaningar. Lagstadgade beredskapslager av sjukvårdsmateriel har sparats bort medan stat och regioner lägger tid på att bråka med varandra om vems ansvar detta är istället för att syssla med viktigare uppgifter kopplade till att hjälpa medborgarna. Uppdelningen av ansvar och den decentraliserade modell för styrning vi tillämpar i Sverige sedan 1990- talet har visat sig leda till diskussioner om gränsdragningslistor, ansvars-förhållanden och vem som ska betala, något som inte gynnar snabb och effektiv handling, exempelvis när det gäller Corona- provtagning. Vårt ekonomiska styrsystem är mycket influerat av New Public Management som föddes i Storbritannien under det sena1970- talet och bygger på att man delar upp arbetsuppgifter, ansvarsområden och ekonomi och var och ansvarar för sin del och ställs till svars om man inte löser sin uppgift. Detta kan fungera väl i en förutsägbar värld utan överraskningar men om oförutsedda utmaningar som exempelvis en pandemi, en naturkatastrof eller ett krig inträffar finns risken att styrsystemet havererar för att olika aktörer inte är överens om vem som ska göra vad och vem som ska betala.  Risken finns också att delar av beredskapen som ses som olönsamma när allt går bra, exempelvis beredskapslager, prioriteras bort därför att man behöver spara pengar och hoppas att inget ont ska inträffa.

Ovanstående resonemang visar att Sveriges krisberedskap behöver i grunden förändras så att landet åter ska kunna ta hand om sina medborgare i farans stund på ett bättre sätt än vad vi med dagens New Public management- inspirerade ledningssystem förmår. Vi bör vara ödmjuka inför att vi kanske inte lyckats förutspå allt utmanande som kan inträffa och åter bygga upp en materiell och personell beredskap för att hantera det oförutsedda.

Anders Karlsson och Bertil Kantola

                                                                                                     Kiruna/ Männikkö