Försvarets största problem är inte pengar och prylar
Den svenska
försvarsmakten jobbar idag med en gigantisk återtagning av den förmåga att
försvara landet som raserats av, som det idag visat sig, huvudlösa beslut för
20 år sedan. Den enkla åtgärden för att visa handlingskraft är att tilldela
pengar och självfallet är det så att inget fungerar utan ekonomiska resurser.
Tyvärr är dock vissa problem av en mer strukturell art och är svåra att åtgärda
bara genom att tillskjuta ekonomiska medel. Det första av de strukturella
problemen är att försvarsmakten är för liten till sin numerär. För att vi ska
vara uthålliga vid angrepp och därigenom avskräckande mot angrepp måste
motståndaren veta att vi är tillräckligt många och tillräckligt välutbildade
för att kriget ska kosta för mycket i tid, pengar och människoliv för att bli
lönsamt för angriparen. Om kriget blir kort har Sverige förlorat det och vår
viktigaste ambition måste vara att vara så uthålliga att motståndaren väljer
bort ett angrepp och om han ändå kommer måste vi kunna hålla ut länge nog för
att hjälp ska hinna komma från vänligt sinnade makter. Avskräckning kan nås
genom kärnvapen eller en sådan uthållighet att en potentiell motståndare inte
anser det mödan värt att angripa oss. Sverige har valt bort
kärnvapenalternativet och kvar blir totalförsvaret byggt på allmän värnplikt.
För att värnplikten ska kallas allmän måste den övervägande majoriteten av
landets unga män och kvinnor utbildas antingen i vapnens bruk eller för
civilförsvarstjänst och vi behöver kraftigt bygga ut grundutbildningen av våra
ungdomar om vi skall vara trovärdiga.
Kopplat till
antalet utbildade är kvaliteten och inriktningen på utbildningen och detta är
det andra grundproblemet idag. Svenska soldater ska inte vara bäst i världen på
stormakts-krigföring utan på att försvara sitt eget land. Detta innebär att vi
behöver organisera oss utifrån en doktrin som utgår mer från hur vi i Sverige
ska agera för att tvinga motståndaren att strida på våra villkor, inte utifrån
att vi ska strida på hans. Vi ska vara bäst i världen på att uppträda dolt och
slå hårt där det gynnar våra syften. Duellstrid mot stormakten är utsiktslös
för ett litet land. Historien lär oss
att svagare länder som försökt strida mot stormakten på stormaktens villkor
snabbt besegrats. Saddam Husseins krigsmakt besegrades snabbt i det första
Gulfkriget därför att man försökte tävla med koalitionsstyrkorna i en
krigföring som dessa var bättre utrustade och utbildade för. I Sverige
misstolkades detta faktum av förespråkarna för ett teknikbaserat yrkesförsvar
som ett tecken på att yrkessoldaten är överlägsen den värnpliktige när det i
själva verket förhåller sig så att irakierna förlorade därför att de försökte
vara bättre än stormakten på stormaktens egen favoritgren och inte tvingade
stormakten att strida på för den ogynnsamma villkor.
Kopplat till
företeelserna ovan är det faktum att landets motståndskraft bygger på
befolkningens vilja att uthärda krigets påfrestningar och därför också på
nationens förmåga att ta hand om sina medborgare i ofredstider. För detta måste
vi organisera oss, vi måste planera och framförallt göra alla medborgare
delaktiga i uppgiften att försvara landet och ta hand om medborgarna. Om vi ska
lyckas i denna uppgift måste alla känna att de har ett ansvar för att inte bara
tänka på sig själva i ett krisläge, att de har en uppgift att utföra och
viktigast av allt, att de själva inte kommer att bli lämnade i sticket eftersom
alla medborgare på ett eller annat sätt medverkar i landets totalförsvar.
Ekonomiska
resurser och ändamålsenlig utrustning är viktiga för ett trovärdigt försvar men
den viktigaste resursen i försvaret är människan. Om alla invånare har en
uppgift och ges möjlighet att utföra den kommer vi inte bara att vinna kriget
utan också freden genom att ingen kommer att anse det lönsamt nog att kränka våra
gränser.
Anders Karlsson och Bertil Kantola
Kiruna/ Männikkö
Kommentarer
Skicka en kommentar