Försvarets största problem är inte pengar och prylar

Den svenska försvarsmakten jobbar idag med en gigantisk återtagning av den förmåga att försvara landet som raserats av, som det idag visat sig, huvudlösa beslut för 20 år sedan. Den enkla åtgärden för att visa handlingskraft är att tilldela pengar och självfallet är det så att inget fungerar utan ekonomiska resurser. Tyvärr är dock vissa problem av en mer strukturell art och är svåra att åtgärda bara genom att tillskjuta ekonomiska medel. Det första av de strukturella problemen är att försvarsmakten är för liten till sin numerär. För att vi ska vara uthålliga vid angrepp och därigenom avskräckande mot angrepp måste motståndaren veta att vi är tillräckligt många och tillräckligt välutbildade för att kriget ska kosta för mycket i tid, pengar och människoliv för att bli lönsamt för angriparen. Om kriget blir kort har Sverige förlorat det och vår viktigaste ambition måste vara att vara så uthålliga att motståndaren väljer bort ett angrepp och om han ändå kommer måste vi kunna hålla ut länge nog för att hjälp ska hinna komma från vänligt sinnade makter. Avskräckning kan nås genom kärnvapen eller en sådan uthållighet att en potentiell motståndare inte anser det mödan värt att angripa oss. Sverige har valt bort kärnvapenalternativet och kvar blir totalförsvaret byggt på allmän värnplikt. För att värnplikten ska kallas allmän måste den övervägande majoriteten av landets unga män och kvinnor utbildas antingen i vapnens bruk eller för civilförsvarstjänst och vi behöver kraftigt bygga ut grundutbildningen av våra ungdomar om vi skall vara trovärdiga.

Kopplat till antalet utbildade är kvaliteten och inriktningen på utbildningen och detta är det andra grundproblemet idag. Svenska soldater ska inte vara bäst i världen på stormakts-krigföring utan på att försvara sitt eget land. Detta innebär att vi behöver organisera oss utifrån en doktrin som utgår mer från hur vi i Sverige ska agera för att tvinga motståndaren att strida på våra villkor, inte utifrån att vi ska strida på hans. Vi ska vara bäst i världen på att uppträda dolt och slå hårt där det gynnar våra syften. Duellstrid mot stormakten är utsiktslös för ett litet land.  Historien lär oss att svagare länder som försökt strida mot stormakten på stormaktens villkor snabbt besegrats. Saddam Husseins krigsmakt besegrades snabbt i det första Gulfkriget därför att man försökte tävla med koalitionsstyrkorna i en krigföring som dessa var bättre utrustade och utbildade för. I Sverige misstolkades detta faktum av förespråkarna för ett teknikbaserat yrkesförsvar som ett tecken på att yrkessoldaten är överlägsen den värnpliktige när det i själva verket förhåller sig så att irakierna förlorade därför att de försökte vara bättre än stormakten på stormaktens egen favoritgren och inte tvingade stormakten att strida på för den ogynnsamma villkor.

Kopplat till företeelserna ovan är det faktum att landets motståndskraft bygger på befolkningens vilja att uthärda krigets påfrestningar och därför också på nationens förmåga att ta hand om sina medborgare i ofredstider. För detta måste vi organisera oss, vi måste planera och framförallt göra alla medborgare delaktiga i uppgiften att försvara landet och ta hand om medborgarna. Om vi ska lyckas i denna uppgift måste alla känna att de har ett ansvar för att inte bara tänka på sig själva i ett krisläge, att de har en uppgift att utföra och viktigast av allt, att de själva inte kommer att bli lämnade i sticket eftersom alla medborgare på ett eller annat sätt medverkar i landets totalförsvar.

Ekonomiska resurser och ändamålsenlig utrustning är viktiga för ett trovärdigt försvar men den viktigaste resursen i försvaret är människan. Om alla invånare har en uppgift och ges möjlighet att utföra den kommer vi inte bara att vinna kriget utan också freden genom att ingen kommer att anse det lönsamt nog att kränka våra gränser.

                                                                                       

                                                                                   Anders Karlsson och Bertil Kantola

                                                                                                    Kiruna/ Männikkö