Utan krisberedskap och civilt försvar är Sverige utämnat

 

Mycket har sagts och skrivits om Sveriges militära försvar som under ett stort antal år varit skådeplatsen för diverse experimenterande med resultatet att vi nu måste investera stora pengar för att bygga upp en raserad förmåga. Det är lika beklagligt att landets civilförsvar gått samma väg som det militära försvaret och att vi nu från en låg utgångspunkt måste bygga upp en trovärdig förmåga att ta hand om våra medborgare i kris eller krig.

Grunden för motståndskraft mot påfrestningar är medborgarens tillit till den egna ledningen, att alla medborgare är delaktiga i uppgiften att skapa motståndskraft och till individens egen förmåga. Om vi har en befolkning som inte är delaktig i arbetet med krishantering och känner sig utlämnad till och hjälplös inför krisens eller krigets påfrestningar kommer förväntningarna på samhällsservice vid en kris att bli orimliga med oro bland befolkningen som möjlig följd. I händelse av krig kan en bristande civilförsvarsberedskap leda till att det inte spelar någon roll hur väl det militära försvaret löser sin uppgift eftersom det civila samhället blir så pressat av oförmåga att hantera en stressande situation att man är beredd att acceptera angriparens villkor för en normalisering av den egna tillvaron.

Landets ledning bygger tillit till sig själv och sin legitimitet genom att visa att man har en fungerande planering för att bistå medborgarna i tider av kris och krig. Planeringen manifesteras dels genom dokument och rutiner som görs allmänt kända för befolkningen, dels genom materiella förberedelser samt utbildning och övning. Det allmänna kan inte förlita sig på frivilligorganisationer som grund för skyddet av den egna befolkningen utan måste själv visa att man har en organisation och resurser för exempelvis skyddsrum, evakueringar och annat som hör det allmännas ansvar mot medborgarna till. Om en sådan organisation och planering inte är känd och förankrad i tider av kris och ofred och befolkningen känner sig utlämnad att ensam hantera påfrestningar, riskerar landet att hamna i ett läge där befolkningen kommer att söka trygghet och normalitet på annat håll än hos landets lagligt valda demokratiska församlingar.

Skyddsrum, materiel, mat- och vattenförsörjning samt beredskapsplaner är delar av den yttre manifestationen av krishanteringsförmåga men minst lika viktig är medborgarnas känsla av att de själva kan hantera sin vardag under påfrestande förhållanden. En befolkning som inte kan ta hand om sig själv under utmanande tider kommer snabbt att bli en viktig resurs för motståndaren då det utmanar det svenska samhället att både bekämpa en angripare och att hjälpa medborgarna med sådant som de efter förberedelser skulle kunna göra själva. Grunden för att medborgarna ska lita på sin egen förmåga är självfallet utbildning. En människa som känner sig säker i den egna förmågan att hantera utmaningar är trygg, motståndskraftig och belastar inte samhällets samlade resurser utan kan tvärt om hjälpa andra.

Vad kan då nationen Sverige göra för att förbereda sig för det som vi alla vill undvika men som vi inte kan låtsas aldrig kommer att inträffa? Den första uppgiften måste vara att lägga stuprörstänkandet mellan stat, region och kommun åt sidan. Landet har ett gemensamt ansvar för sina medborgare oavsett gränsdragningslistor mellan stat, region och kommun. Olyckan inträffar enligt sina egna lagar och en antagonist kommer att vara snabb på att utnyttja oenighet i landet för sina egna syften. Medborgarna kommer att kräva valuta för sina skattepengar vid en kris och det är skadligt för tilliten till nationen att det allmänna inte kan enas om huruvida det är stat eller kommun som ska betala för medborgarnas välfärd i händelse av kris eller krig. Den andra uppgiften är att utbilda medborgarna i hur de ska kunna ta hand om sig själva och hjälpa andra. Kunskap om hur man hanterar kriser och insikt om egen förmåga höjer motståndskraften på det individuella planet och stärker samhället genom att människorna inte behöver belasta samhällets resurser vid prövningar utan faktiskt kan ta hand om sig själva och hjälpa andra.  En tredje uppgift blir att öva på krishantering. Man blir bättre på det man övar samtidigt som övningar visar för medborgarna att samhället förbereder sig på att ta sitt ansvar. Sverige behöver bli bättre på att öva i större sammanhang under realistiska betingelser varför det inte räcker med simuleringar i stabsmiljö för att höja vår förmåga. Viljan till motståndskraft måste manifesteras genom större krishanteringsövningar där vi övar större enheter praktiskt under utmanande förhållanden, gärna med hög medial profil för att visa för våra egna medborgare och för omvärlden att vi förbereder oss på att möta de påfrestningar som kan drabba oss.

Motståndskraft handlar mycket om kunskap och vilja och genom att visa för vår omvärld och våra medborgare att nationen planerar för att ta sitt ansvar mot medborgarna i händelse av kris och krig. Människor som tror på sin egen förmåga och känner att samhället inte har övergivit dem är motståndskraftiga och ett land med motståndskraftiga medborgare blir per definition också starkt.

                                                                                       Anders Karlsson och Bertil Kantola

                                                                                                     Kiruna/ Männikkö