Tre synpunkter

Uppgörelsen i försvarsfrågor hösten 2019 är definitivt ett steg framåt för möjligheten att bygga upp försvaret av landet. Vi är långt ifrån framme men det är positivt att Sveriges makthavare efter decennier av vanskötsel nu äntligen verkar vilja bygga upp en trovärdig förmåga att försvara landet igen. Beslutet och debatten kring det väcker dock frågor och synpunkter hos undertecknade.

Den första synpunkten gäller hur Swedbanks styrelseordförande, tidigare statsministern Göran Persson uttalar sig om finansieringen av försvarsbudgeten via en bankskatt. Persson anser i media inte att ”det kanske inte är den klokaste åtgärden” att lösa finansieringen på detta sätt. Självfallet har Persson rätt att uttrycka sin åsikt och rent av en skyldighet att företräda den bank där han är högste chef men han bör också ha i åtanke att grunden till den situation som landet idag befinner sig i lades under hans tid som statsminister då den enorma kapitalförstöringen vid nedläggningen av totalförsvaret inleddes. Hade inte Perssons regering och efterföljande borgerliga regeringar fattat de beslut de fattade den gången hade landet inte varit i dagens läge då allt försvar måste byggas upp från grunden igen därför att generaler och politiker under en lång följd av år förstört hela vår förmåga att försvara landet.

Den andra synpunkten gäller personalförsörjningen. Det sägs att Sverige återinfört den allmänna värnplikten. Detta är dock mot bakgrund av antalet årligen tjänstgörande rekryter bara en lek med ord eftersom numerären tjänstgörande är så låg. De flesta unga män och kvinnor totalförsvarsutbildas inte idag.  Vi måste tillbaka till ett läge då det inte är mer eller mindre frivilligt att försvara landet. En trovärdig förmåga att avskräcka från angrepp och att ta hand om den egna befolkningen vid kris och krig bygger inte på att ett litet antal mer eller mindre frivilliga ska lösa uppgiften medan resten av befolkningen väntar på att bli försvarade och omhändertagna. En trovärdig förmåga bygger på att alla är med och löser uppgiften och en sidovinst om totalförsvarsplikten åter på riktigt blir allmän är att våra medborgare lär sig att ta hand om sig själva och inte blir beroende av att någon annan ska hjälpa dem i nödlägen, speciellt eftersom antalet försvarare och hjälpare är så låg.

En tredje synpunkt gäller de stora ytor av landet där vi inte har någon permanent militär närvaro. Det är mycket bra att vi genom fast militär närvaro på Gotland åter visar att vi är beredda att försvara denna utkant av landet mot angrepp men samma sak borde gälla den översta tiondelen av landet. Idag finns ingen fast militär närvaro norr om Boden. Det är 363 km fågelvägen från denna stad till Treriksröset och det är allmänt vedertaget att Kiruna-området är av vital betydelse för den som vill behärska sjövägarna över Nordatlanten. Lapplands Jägarregemente i Kiruna lades ner år 2000 därefter har ingen fast militär närvaro värd namnet funnits i denna del av landet. Det är med andra ord troligt att om vi själva inte försvarar denna del av landet, kommer den stormakt som hinner först, att ta kontroll över området i ett krigsläge för att antingen hindra eller möjliggöra konvojer över Atlanten. Det räcker inte med hemvärnsövningar för att manifestera Sveriges vilja att till varje pris försvara ett av de strategiskt viktigaste områdena i Europa. Om vårt land vill vara trovärdigt gentemot sin egen befolkning och omvärlden krävs en fast militär närvaro vid landets gränser och då borde Kiruna, Gällivare och Pajala kommuner ha högsta prioritet.

                                                                                       Anders Karlsson och Bertil Kantola

                                                                                                  Kiruna/ Männikkö