Så kan försvarets väg mot klippkanten hejdas
2018-12-11
En militär konflikt mellan Ryssland och Nato i västra och
nordvästra Europa kan inom tjugo år börja med ett kuppartat överraskande
militärt angrepp mot Sverige. Det då den part som först säkrar baser för
fjärrstridsenheter i Sverige får operativa fördelar som ökar partens
möjligheter att vinna konflikten. Angreppet, nedan kallat deloperation,
planeras och genomförs inom ramen för parternas huvudoperationer mot varandra i
ett operationsområde omfattande hela västra och nordvästra Europa, norra
Atlanten och Norska Havet och närliggande delar av Arktis. Mitt i detta ligger
Sverige i konfrontationslinjen mellan parterna.
Blir Ryssland först med baser här kan ryska fjärrstridsenheter
bekämpa USA/Natos hangarfartyggrupper längre ut i Atlanten och i Norska havet
än från eget område. Liksom att från Sverige bekämpa fjärrstridsenheter, armé-
och flygbaser, samt operativa trupprörelser längre in på Natoområde än vad man
skulle klarat från eget territorium. Det är tunga fördelar som kan avgöra
konflikten till Rysslands fördel.
Motsvarande fördelar får istället Nato om organisationen blir
först med baser här. Natos fjärrstridsenheter kan då bekämpa baser längre in på
ryskt område och ryska flottbaser samt operativa marina enheter längs
Kolahalvöns kust och ute på nämnda hav än vad man klarat från egna Natoområden.
En deloperation kan inom en vecka säkra fem till sex baser. En
sådan operation börjar med överraskande och intensiva robotattacker mot våra
ledningssystem, flygets – och marinens baser samt arméns anfallsbrigader. Mer
än hälften av dessa kan slås ut om vi då, som i dag, saknar luftvärn med
förmåga att bekämpa robotattacker. Enskilda baser kan tas och säkras med en
till två luft- eller sjöburna lätt mekaniserade markstridsenheter av brigads
storlek understödda från angriparens territorium med fjärrstridsenheter.
Dagens svenska insatsförsvar saknar operativ förmåga att slå
eller hejda en sådan deloperation. För att kunna det måste armén förstärkas med
minst sex nya anfallsbrigader och flygets samt marinens baser spridas över ett
stort antal krigsbaser. Dessutom måste ett luftvärn med fem till sex
luftvärnsbataljoner med förmåga att bekämpa attackrobotar anskaffas. En extremt
dyr och tveksamt kostnadseffektiv förstärkning av insatsförsvaret.
En operativt och kostnadsmässigt effektivare försvarsstruktur än
ett sådant insatsförsvar är ett ytförsvar. Det vill säga en militärt planerad
och ledd gerillaliknande krigföring över hela vårt territorium med hundratals
små enheter som är för små mål att kostnadseffektivt bekämpa med
fjärrstridsrobotar. Sådana små enheter kan ständigt ”svärma” runt angriparens
baser och utföra jägarliknande överfall. Detta med hjälp av bärbara och på
lätta terrängfordon korträckviddiga, precisionsstyrda, och målsökande
robotvapen mot mark- och luftmål. Det i syfte att fortlöpande tillfoga
angriparen förluster i tid och bindningar av operativa resurser. Det är en
försvarsstruktur som förutsätter en återgång till allmän värnplikt.
Försvarspolitiker och försvarsledning måste inse, och acceptera,
att deloperationer understödda av fjärrstridsenheter utgör ett allvarligt och
ökande tekniskt och operativt hot som kräver snabb hotanpassning och
omstrukturering av dagens försvar.
För att kunna stå utanför en militär konflikt mellan Ryssland
och Nato måste vi senast i början av 2030-talet övertygande kunna visa att
deloperationer mot oss kostar mer än de fördelar de förväntas ge parterna i
konflikten. Kan vi inte visa det riskerar vi i värsta fall att parterna kommer
att bekämpa varandra på svensk mark med oss som försvarslösa åskådare med ett
slaget försvar vid klippkanten.
Författaren arbetade under tjugo år (1974–1994) med militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret.
Kommentarer
Skicka en kommentar