Det är ju fortfarande tomt i Kiruna

Riksdagen kommer inom kort att fatta beslut om hur Sveriges försvar ska stärkas mot bakgrund av att vår nära omgivning inte alls är särskilt fredlig längre. Geopolitiken och viljan att behärska territorium verkar ha segrat över tanken på att fri handel mellan icke statliga organisationer ska skapa fred och samförstånd. Orsaken är givetvis den krympande till-gången på strategiska råvaror och stormakternas önskan om att förse sig och sina behov med exempelvis olja, järn, uran och jordbruksmark.

I detta läge diskuteras det var Sveriges kommande totalförsvar ska visa styrka eller åtminstone närvaro. Givna områden är cyberkrigföring och civilförsvar men även etableringar i det militära försvaret måste planeras klokt. Ingen missunnar orter med vikande befolkningsunderlag och svag arbetsmarknad de fördelar som en utökad militär etablering innebär men frågan är om de skattepengar som nationen Sverige satsar på sitt försvar ska användas för att stärka ekonomin i enskilda kommuner eller om detta kanske går att göra på annat sätt. Det förefaller för undertecknade klokare att låta militära hänsyn väga tyngst när man tittar på var försvaret ska etablera sig.

Ett av Europas strategiskt viktigaste områden är Kiruna och Gällivare kommuner. Den som behärskar detta område, behärskar stora järnmalmsfyndigheter och kontrollerar sjövägarna över Nordatlanten. Narvik och Atlanten ligger 133 km fågelvägen från Kiruna och i två världskrig har det varit av krigsavgörande betydelse att sjövägarna mellan Amerika och Europa har kunnat hållas öppna och den som håller den nordligaste delen av Sverige sitter idag med trumf på hand eftersom man i detta område vill kunna basera robotar och flygplan för att antingen öppna eller stänga försörjningsvägarna över havet.

I detta läge har Sverige valt att genom nedläggningen av Lapplands jägarregemente år 2000 inte ha någon fast militär närvaro norr om Boden, 350 km söder om Kiruna. På detta vis har man skapat ett säkerhetspolitiskt tomrum som genom sin blotta existens utmanar stormakterna. Om inte Sverige visar att vi behärskar det strategiskt viktiga området, skapar vi en oro hos stormakten för att stormaktens motståndare ska ta kontrollen över den resurs som området utgör, något som vilken klok regering och riksdag som helst borde vilja undvika.

Det har resonerats om möjligheten att snabbt transportera in egna soldater med flyg till Kiruna eller Gällivare flygplatser och möjligheten finns givetvis men det är orealistiskt att tro att en angripare kommer att tillåta trupptransporterna att komma fram. Tvärtom kommer stormakten att lägga alla resurser som behövs på att skära av det angripna området från resten av Sverige eller från eventuella allierade och eftersom det inte finns någon fast baserad svensk trupp norr om Boden kommer resten av kriget att kunna genomföras på ett för stormakten gynnsamt sätt.

Det är väl värt mödan för Sveriges riksdag och regering att väga in det ovan skrivna i sina förberedelser för ett starkare svenskt försvar för faktum är att om inte vi visar att vi behärskar vårt territorium så kommer stormakten att göra det åt oss.

                                                                            

                                                                     Anders Karlsson och Bertil Kantola

                                                                                       Kiruna/ Männikkö